10.3.09


Ja då va det dag två vecka 11 år tvåtusennio. Igår var jag väldigt populär kände jag, bokningen ringde 3 gånger. Första gången de ringde på morgonen tacka jag nej till ett 7-16, eller jag sa att jag inte kunde förmiddagen. Jag va så trött, kändes som om jag sprungit ett maraton, min kropp hade verkligen ingen energi och det är av någon anledning en återkommande känsla just nu. Sen ringde iaf bokningen igen och frågade om jag kunde jobba kvällen 16-21 vilket jag gjorde, sen ytterligare en gång om idag. Jobbade 7-12 och 13.30-16.30, drygt med såpass långt mellanrum passen, men samtidigt väldigt skönt eftersom min dag inte startade optimalt med försovning. Visserligen kom jag nästan i tid, bara 5 minuter sen. Men fackta vad jag hatar att behöva stressa halvt ihjäl mig. Men jag överlevde denna dagen :P

Nu har vi en del ssk-elever på jobbet, Phelicia (vit), Lars (brun) och Nicole (orange) som ska vara där i 8 veckor. De två flickorna var jättetrevliga, hann inte träffa Lars mer än för att hälsa för han var med de ordinarie på APT-mötet. På brun har vi även en praktikant, Amanda, om hon går på gymnasiet eller högstadiet vet jag inte men jag tror mest på det sistnämnda. Vi hade riktigt trevligt på eftermiddagsfikan, vi satt och sjöng psalmer (!) jag har nog inte öppnat en psalmbok sen sjätte klass!Vilket...öhm.. är 8 år sen :O 
(känner inte att jag vill räkna med begravningarna under dessa år). 8 år, vart har tiden tagit vägen?

Vilken väg jag kommit sen dess, som jag växt i mig själv.. Vill inte ens tänka på den varelse jag var då, tänk om "ödet"/livet velat annat med mig.. Då hade jag inte suttit här idag och skrivit dessa rader! Men kommer alla såren i min själ någonsin läka? Kommer jag någonsin kunna bli hel igen och glömma det som en gång var, även om det format mig till den bra människan jag faktiskt är. Jag vill inget hellre än att komma över det som en gång hänt.. Då va då, jag vill leva mitt liv här och nu utan att bli påverkad av det som hände för 8 år sen.. Tänk vad sånt kan göra med en liten själ under 7 års tid.. Som inte ens 8 år kan läka! Nej nu drar jag nästan ner mig själv i deppträsk igen, dit vill jag ALDRIG mer igen!! 


Positiviteten måste komma tillbaka, kanske ska börja tänka som jag en gång gjorde..
Positiva saker i mitt liv:

  • Mina underbara föräldrar som ALLTID ställer upp för mig.
  • Min underbara familj/släkt, som jag älskar så sjukt mkt.
  • Mina syskonbarn får en egen punkt, det är kärlek!
  • Min älskade sambo, våran katt Doris och min fina Olli!
  • Min underbara vänner, inget utan er!
  • Mitt stundtals jobbig, dryga, underbetalda jobb som får mig att ta tag i saker.
  • Min utökade bonusfamilj, som hjälpt mig under detta året!

Skulle säkert kunna komma upp med fler punkter, men orkar inte, min kropp och hjärna är redo för sängen..

 


Puss & Kram


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:


Kom ihåg mig?

bloglovin


RSS 2.0