Satt och läste en blogg som jag följt rätt länge nu, en tjej som förlora sin farmor förra året. Det hon skrev fick mig att tänka på min farmor som gick bort nu för drygt 5 år sedan. Jag kan verkligen inte förstå vart tiden har tagit vägen, mitt sista minne med farmor är lika tydligt för mig som om det hade varit igår. Jag kan sitta och skratta och gråta om vartannat när jag vandrar på minnenas stig. Jag ser henne så klart och tydligt framför mig, jag varken kan eller vill förstå varför min farmor skulle tas ifrån oss i förtid. Jag vet att det är egoistiskt, att farmor va sjuk och att det snarare var en befrielse för att henne att få lämna. Men jag vill ha min farmor!!

Farmor, jag älskar dig så himla mycket! Jag saknar dig så..
Hoppas du vakar över oss, håll en plats åt mig i nangiala..